Klockan är 23.55 Jag borde ha lagt mig för 55 minuter sen. Om 5 minuter är jag officiellt inne i min första skoldag på ett år. Om 5 minuter har jag officellt slut på fritid.
Don't get me wrong. Jag gillar skola, jag har nästan alltid gillat att gå i skolan, jag gillar att lära mig saker, jag gillar att träffa folk varje dag och jag gillar att sitta och sova medan någon pratar om något vetenskapligt.
Men jag är rädd, för många saker som kommer att komma. Bottom line är att jag vill inte förändra mitt liv. Jag gillar det som det är nu, jag gillar mig som jag är nu. Jag är en care-free kille som har tid att filosofera, surfa på nätet, träffa polare, prova nya saker och ha kul. Jag vill inte bli en student, jag vill inte vara en jerk-off som inte kan gå ut i helgen för att han måste plugga till en "tenta". Framförallt vill jag inte sluta träffa mina nuvarandra vänner.
Emma har verkligen varit en räddare i nöden det här året, utan henne hade jag haft tråkigt, jag inte fått den bilden av Japan jag har nu och jag hade inte mått så bra som jag gör nu. Jag är rädd för att jag inte kommer kunna träffas och umgås lika mycket med henne, att vi kommer glida isär för att hon kommer plugga i helsingborg och jag kommer plugga något helt annat i Lund. Jag vill inte att det ska hända, jag hatar att tänka på det ens, jag vill inte att någonting ska förändras för att jag är nöjd med livet som det är nu.
Jag tror säkert att livet kommer vara bra i skolan också, jag kommer säkert vara glad och tycka det är kul. Även om jag behöver plugga mer, vilket är något jag hatar, så tror jag att jag kan må bra med det eftersom jag älskar att lära mig saker så mycket.
Jag vill bara inte förlora allt jag har nu!
Hur är det tänkt att jag ska kunna behålla allting när de fyller all min tid med sånt nollningsskit och fester och aktiviteter varenda jävla dag?!
Nollningen pågår i 5 veckor. Det är för lång tid, en vecka utan fritid hade jag nästan kunnat acceptera. Men inte 5, det funkar inte.
Jag kan inte förklara hur jag känner mig. Det är så jävla mycket just nu bara, det är hela rädslan av att jag kanske inte kommer klara det, eller inte kommer känna att det är rätt linje för mig. Det är hela grejen med att bli en sån odräglig student som tycker att de är viktiga för att de har tentor när alla andra i världen har prov. Det är att riskera att förlora alla de som är absolut närmast till mitt hjärta. Det är att ändra mig själv.
Jag kan ljuga för mig själv säga att jag är säker på att det som kommer komma är säkert lika bra. Att även om jag förlorar Emma så kanske jag får någon annan vän som är lika bra och som fyller platsen. Det är säkert sant, att jag skulle och kommer skaffa nya vänner. Men vet ni vad? Det kommer ändå aldrig bli lika bra, det går inte att ersätta henne, Emma är Emma, det finns ingen som henne och ingen kan fylla hennes plats. Nu sätter jag störst fokus på henne för att hon har gett mig mest den senaste tiden, och för att jag har bara känt henne i 1 år medan jag har känt till exempel David i 4 år och han har varit igenom förändringar i mitt liv tidigare. Emma har bara känt mig som Fredrik som inte går i skolan.
Nu ska jag försöka stiga upp om 7 timmar och vara glad, positiv och öppen för att träffa nya människor och skapa nya bekantskaper.
