Klockan är snart 12 på natten.
Skulle ha sovit för en timme sen. Det är det vanliga igen. Tillbaka till rutinen, tillbaka till sömnlösheten, tillbaka till att lägga sig för sent, stiga upp för tidigt, vara skittrött. Måste klara mig, måste...
Kan inte sluta tänka, kan inte sluta snurra allting.
Kärlek, vänskap, fritid, fotografi, träning.
Allt är en del av att vara en människa, men varför? Till vilket syfte? Till vilket ändamål? Kommer det någonsin ta slut? Kommer jag någonsin få det jag vill?
Jag är till och med rädd för att säga vad jag vill så hur ska jag någonsin kunna få det?
Jag vill ha en terapeut, någon fullständigt objektiv, som inte känner mig, som inte känner mina vänner, som inte känner min situation, som kan göra en objektiv bedömning av mig, min vilja, mitt syfte.
"Jag pallar inte längre" Men det är inte ens så, det är samma känsla, men det är inte ens så. Det handlar inte om mig längre, det känns som att saker är bortom min kontroll och jag gillar inte det. Jag vill ha svar, men de verkar aldrig komma, så jag sätter mig ner, sätter på serierna... och försvinner.
