Det kommer bli svårt att skriva den här artikeln med enbart påståenden och åsikter som jag själv tror är sanna och inte driva in i självömkan, som är påståenden man inte tror på men som känns skönt att säga för att det konfirmerar ens känslor. Men jag ska göra mitt bästa.
Idag tänker jag mer på den gångna tiden än igår. Det vill säga på Helena. Jag tänker inte på att jag vill ha tillbaka förhållandet, det har jag inte tänkt på de senaste 10 månaderna minst. Jag tänker inte på varför förhållandet tog slut, det har jag inte tänkt på de senaste typ 6 månaderna. Jag tänker på hur vi betedde oss, inte bara jag, och inte bara hon.
Jag ska ge dig lite backstory. Efter att vi gjorde slut och ett par veckor senare blev det lite missförstånd och svårigheter. Huvudsaken var under DreamHack, jag hade gått med på att sjutsa henne hem och på så sätt lovat detta. Hon pratar inte med mig under hela veckan i jönköping, sista dagen stiger jag upp vid 10-11 på morgonen och vill sticka hem så jag får köra i ljuset. Det är jävligt drygt att köra 3 timmar i mörker och regn (ännu värre ensam). Men jag väntar på henne, jag vet att hon vill vara med på slutmiddagen kl 17. Jag väntar till dess och strax innan kl 17 lyckas jag hitta henne för att prata med henne. Då säger hon att hon inte vill åka med mig och skall åka med någon annan. Jag blir självklart upprörd eftersom jag väntat jävligt länge på henne utan att höra av henne, men ännu argare över att hon inte ens säger "men tack ändå" eller någonting alls. Bara "Jag ska åka med någon annan."
Detta resulterar i att jag blir sur på henne, och hon blir sur på mig för att jag blev sur på henne, skumt tycker jag, men okej, på sätt och vis kan jag nu i efterhand förstå det.
Allt detta resulterar i att vi inte pratar med varandra på typ 3 månader. Av många olika skäl från min part och jag vet inte varför hon inte pratade med mig.
Men jag inser nu att jag var rätt så idiotisk jag med, jag var fetskallad och småsint, faktiskt. Jag hade lika väl kunnat börja prata med henne när som helst, om jag hade klarat upp missförståndet en vecka senare hade det kanske inte alls varit samma sak som idag.
Idag är det nämligen så att jag kan inte träffa eller prata med henne normalt. När jag börjar prata med henne förändras jag och blir typ helt fientlig nästan, jag övertolkar allting och tar till mig så mycket och är helt överkänslig mot allt hon säger. Exempel från ett samtal vi hade för nån vecka sen: Jag: "Jag ska förmodligen plugga teknisk fysik eller elektroteknik" Hon: "Det låter tråkigt och jobbigt."
Jag vet att hon tycker det låter tråkigt och jobbigt, jag vet att hon tycker det, hade det varit vem som helst annars hade jag inte brytt mig det minsta, inte gett det en andra tanke. Men just för att det var henne så tog jag åt mig, det kändes som hon förolämpade mig och mina drömmar, "Jaha, så mina drömmar är tråkiga och jobbiga, tack så jävla mycket" är min tanke.
Jag önskar jag kunde prata normalt med henne och träffa henne och ha en trevlig stund, som vilken vän som helst. Jag vill prata med henne och försöka klara upp allting och bli vän med henne igen. Men jag tror helt ärligt på att hon inte har något intresse alls av att prata med mig eller klara upp saker, jag tror inte ens hon anser att det finns något att klara upp. Hon har sitt nya liv nu med sin perfekta pojkvän i sin perfekta lägenhet i perfekta växsjö.
Slutsatsen jag kommer till där är att hon helt enkelt inte vill ha mig som vän. Men det är tror jag är självömkan, jag tror i alla fall det finns en möjlighet att hon vill ha mig som vän, jag tror bara inte hon har någon som helst önskan att anstränga sig för att få det så.
Ärligt talat ser jag inte varför hon borde anstränga sig. Hon har ju allt hon behöver. Det har jag med, men det känns ändå synd. Hon var en bra vän.
