Jag lyssnade på Duck City av Lena Andersson idag.
Jag kan inte säga att den var särskilt bra direkt. Huvudkaraktärerna är John Von Andersson (notera författaren efternamn) en stenrik massmogul som äger ett företag som friterar i princip allting och tjänar massvis med pengar på onyttig mat. Kalle, hans brorson och hans tre brorsöner som är i kriget.
Ser någon annan än jag liknelsen till familjehierarkin i Kalle anka och Ankeborg? Möjligtvis en medveten liknelse, till och med högst troligen en medveten liknelse, men det betyder inte att jag gillar den.
Boken handlar om en stad som har blivit uppslukad av fetma, normen är att väga över 100 kilo och många väger uppåt 200 kilo. Staten inser att detta är ohälsosamt och de "Förklarar krig mot fetman" i äkta Bush anda.
Det är nummer två jag inte gillar med boken, Duck City = USA. Det är en svensk författare som skriver om Kalle anka i USA, och gör flertalet liknelser till USA och dess styre. Språket känns dessutom som översatt engelska, Andersson har försökt skriva en amerikansk satirisk bok i stil med Michael Moore. Hon glömde dock att hon var och bodde i Sverige, hade hon skrivit den på engelska hade det känts mer äkta.
Hur som helst, själva grundtanken med boken gillar jag, själva konceptet. Den skildrar extremiteterna av samhällsnormer och viktfrågor väldigt bra. Den beskriver först det frisläppta hämningslösa samhället där alla är massivt feta och alla dör av hjärtattack och fetma. Boken går sedan vidare till att beskriva det totalitära maktsamhället där staten styr allting, om man inte går ner tillräckligt mycket i vikt skickas man till ett super-strikt fat camp där man får marschera och simma, dagarna i ända. I detta samhälle dör folk av svält för att alla verkar få kollektiv anorexia och att ha mer än 5% kroppsfett anses vara hemskt.
Sedan har den några sidestorys, som t.ex. en seriemördare som bara mördar feta människor och jakt på nya sockerlager i himalaya (eller nått sånt). Inga av dessa sidestorys får något slut och de är mest skumma när boken slutar, outredda på något sätt.
Jag är inte nöjd alls med slutet heller, hon verkar ha stressat med att få ut boken. Eller så hade hon fått fram sitt budskap om fetma och nöjde sig med det och sket i karaktärerna. Hela boken var så koncentrerad på temat om fetma och försöka visa att mitt emellan "is the way to go", det verkade som att i den koncentrationen förlorades hela aspekten av karaktärutredning, psykologi, känslor och motivation.
Eller så är det bara för att jag nyss lyssnat igenom Crime And Punishment som bara handlar om karaktärer och psykologi, för övrigt en väldigt bra bok och grymt utredande. Den har kommit upp på favorithyllan. Jag antar att man inte kan jämföra ett av realism-epokens största verk med en snabbt utkommen samhällssatir av en svensk författare.
